David Bowies Berlin : Hur staden förvandlade hans musik

Om det inte vore för Berlin hade David Bowies musik förmodligen låtit helt annorlunda. Åren han tillbringade där i slutet av 70-talet formade inte bara Bowie som artist, utan även låtarna han senare skulle skriva och spela in.

Nyligen öppnade vi vår nya butik i Berlin och bjöd in Tony Visconti, Alison Goldfrapp, Gudrun Gut och Michael Rother att dela med sig av sina minnen av David Bowies berömda Berlin-trilogi och prata om inflytandet den hade på stadens kulturscen.

David Bowies ”Heroes” är en hyllningslåt likt ingen annan. Den spelades in i ryktbara Hansa Studios i Berlin, endast ett stenkast från Berlinmuren, och lämnade efter sig ett kulturarv som fortsatt att eka sedan skivan släpptes 1977. Bowies röst inleds som en stilla viskning till rockiga ackord, men brister nästan då han skrålar ut sin kärleksförklaring till staden: ”I can remember standing by the wall and the guns shot above our heads and we kissed as though nothing could fall.” Låten föreställer sig ett liv tillsammans men skrevs i en tid och på en plats som märktes av klyftor. Det är en låt som handlar om att se framåt och ta vara på sina möjligheter: ”We could be heroes just for one day.”

”Känslan som låten förmedlade var viktigare än själva texten. Och ändå är texten episk.” Så säger Alison Goldfrapp från elektropopduon Goldfrapp under Bowie Song Stories, en tillställning som nyligen ägde rum i Sonos nya butik i Berlin.

Goldfrapp var en av fem talare som bjudits in att dela med sig av sina personliga minnen och berättelser kring valfri låt i Bowies Berlin-trilogi. Alla tre albumen både skrevs och gavs ut när Bowie bodde i staden. När Heroes släpptes var Goldfrapp en tonåring från en sömnig by i sydöstra England, och Bowie hade precis flyttat till Västberlin för att påbörja ett nytt kapitel i sin karriär.

Ett decennium i rampljuset, med supersuccéer som Ziggy Stardust och The Thin White Duke, höll på att ta knäcken av Bowie. Frestelserna på Los Angeles rockscen blev för många och han behövde komma bort. Bowies kokainmissbruk tärde inte bara på hans hälsa utan begränsade honom även som artist och människa. Rehabiliteringen var jobbig och ledde till ett och annat excentriskt infall.

”När jag först hörde Heroes var det som att sticka ut huvudet från vindrutan på en riktigt snabb bil. Allt handlade om eskapism – tanken att du kunde bli precis vem du ville.”

”Vi träffades inte så ofta eftersom han spelade in filmen Mannen utan ansikte. På kvällarna jobbade han med albumet Station to Station och stannade uppe hela natten. Han sov knappt alls och gick in i väggen”, sa Bowies långvarige producent Tony Visconti. Han fick nyligen en Grammy för sitt arbete med Bowies postumt utgivna album Blackstar. ”Då behövdes ett visst stimuli för att han skulle orka stanna upp på nätterna.”

Den legendariske Bowie-producenten fortsätter: ”Han åkte till Europa för att återställa kroppen. Han var tvungen att lägga sig i hyfsad tid. Han började äta igen. Det var livsviktigt för honom att komma tillbaka hit och börja om på nytt.”

Bowie kom till Västberlin 1976 när staden till viss del fortfarande stod i ruiner efter kriget. ”De flesta husen i Berlin rustades aldrig upp”, minns Gudrun Gut från det tyska experimentella elektroniska bandet Malaria! ”Man kunde fortfarande se kulhålen – ingen gentrifiering att tala om, med andra ord.”

”Berlin har förändrats mycket sedan dess. Det gäller även Neukölln. Nu för tiden flyttar många unga till Neukölln. Det kunde man definitivt inte säga på den tiden”, fortsätter hon. ”Men som tur var hade vi alltid nattlivet att falla tillbaka på.”

Tony Visconti (vänster) och Alison Goldfrapp (höger) delar med sig av berättelser om David Bowies kreativt så viktiga år i Berlin under evenemanget Bowie Song Stories I Sonos-butiken i Berlin.
Tony Visconti (vänster) och Alison Goldfrapp (höger) delar med sig av berättelser om David Bowies kreativt så viktiga år i Berlin under evenemanget Bowie Song Stories I Sonos-butiken i Berlin.

Det var där Bowie hittade sin inspiration, testade ljudvallens gränser och experimenterade med nya former av atmosfärsljud tillsammans med banbrytande producenter som Brian Eno. Ta till exempel Neuköln från Heroes. Den var Eno själv med och skrev, och låtens bubblande, sorlande syntar mynnar ut i en surrande refräng som på ett avslappnat men melodiskt sätt satte ord och toner på platsen. Det var här Bowie skrev, spelade in och släppte de tre album som nu kallas Berlin-trilogin: Low (1976), Lodger (1977) och såklart Heroes.

”På de här skivorna satte han fingret på mina drömmar och min längtan”, minns Gut. ”Han lyckades verkligen skildra de gråa moln som låg över staden på den tiden: Low, Warszawa, muren, den latenta fascismen som fortfarande hade fäste i Tyskland, den egendomliga ensamheten som vilade över Västberlin, den bortglömda ön bredvid Röda havet.”

”När jag lyssnade på Heroes första gången kändes det som att sticka ut huvudet från vindrutan på en riktigt snabb bil”, sa Goldfrapp när hon tänkte tillbaka på sin ungdom ute på vischan, dansandes med bleka punkare. ”Det där brännande, surrande ljudet från Robert Fripps gitarr and Bowies längtande, lustfulla och rebelliska framförande fick mig att känna mig lycklig och ledsen på samma gång.”

Goldfrapp fortsätter: ”Det handlade bara om eskapism – tanken på att du kunde bli vem som helst på en plats du inte ens visste fanns.”

”På de här skivorna satte han fingret på mina drömmar och min längtan. Han lyckades verkligen skildra de gråa moln som låg över staden på den tiden: muren, den latenta fascismen, den egendomliga ensamheten som vilade över Västberlin, den bortglömda ön bredvid Röda havet.”

Heroes stod för en framtidsvision om solidaritet som de flesta inte kunde föreställa sig förrän muren föll 1989. Staden fylldes av nya invånare från världens alla hörn, och undergroundklubbscenen exploderade med musiker, producenter och andra eskapister som strömmade in. Staden som inte många decennier tidigare låg insvept i ett dunkelt krigshölje blomstrade nu med både ekonomisk tillväxt och artistiska uttryck.

När Bowie gick bort den 10 januari 2016 förenades återigen Berlins invånare kring hans låtar, trots att nästan 40 år hade gått sedan Bowie flyttade därifrån. Porten till hans gamla lägenhet på Schönebergs Hauptstraße fylldes av blommor, ljus och brev till tonerna av Heroes från en stereo. Tillsammans mindes staden artisten som hade förändrat deras sätt att se på musik, från Berlins förfallna, smått melankoliska gator.

”För honom var Berlin som att födas på nytt”, menar Visconti. ”Han levde ett enklare och mer hälsosamt liv här.” I Berlin, långt från Los Angeles strålkastarljus och lockelser, hittade Bowie ett lugn och en känsla av att börja om. Ett själsomvälvande miljöombyte. I LA var Bowie vilse. I Berlin hittade han sig själv. Och inte bara han – Goldfrapp och många andra såg sin egen spegelbild i Berlin-trilogins skivomslag.

”Allt jag visste var att jag bodde i staden Ingenstans och stod mitt på ett dansgolv med ett gäng punkare som när som helst kunde börja blöda ymnigt”, säger hon och fortsätter: ”Dansen blev min räddning, min eskapism. På dansgolvet kunde jag bli någon annan samtidigt som jag skakade loss till mina hjältar.”

Det här inlägget finns också tillgängligt på språken: en-au da de es fr it nl no en-gb en