Ralph Steadman är den anarkistiska konstnären bakom några av de mest minnesvärda illustrationerna från 1900-talet och fram tills idag. Han dras även till musik: Förutom att slipa på sina talanger som amatörtrumpetare har Steadman producerat sin egen skiva och designat oräkneliga skivomslag. Ett urval av Steadmans arbeten ställs nu ut i ”Gonzo Notes”, en utställning i Sonos flaggskeppsbutiker i London och New York.

Ralph Steadmans arbete tillsammans med Hunter S. Thompson hjälpte till att förändra vår syn på journalistik. Han är mest känd för sitt bidrag till gonzo, en journalistisk stil som skakade om det etablerade synsättet på ”bra” journalistik i fråga om manér och ämnesval, men få känner till att Ralph periodvis har designat skivomslag under åren. Ett arbete för vitt skilda musiker som Miles Davis, Frank Zappa, Ed Harcourt och, nu senast, rapparna Travis Scott och Quavo från Huncho Jack. I allt detta lyser Ralphs distinkta stil igenom.

Precis som sina illustrationer, som kombinerar vilda penseldrag och rikoschetterande färgstänk med rakbladsvassa linjer och cirklar med en gradskivas precision, är han på samma gång otyglad och instinktiv i sitt förhållande till intervjuer: Långa ordagranna citat från Shakespeare, Sylvia Plath och Edward Lear trängs med ännu lika hårda utfall mot världens politiska sjukdomar.

Vi tillbringade en del tid med Ralph i hans bostad på landsbygden i Kent, i ständig rörelse mellan hans tjusiga hem, den lokala puben och det garage som han har byggt om till ateljé. Det sistnämnda var också platsen där Ralph började få grepp om sina nya SONOS-högtalare, vilket gjorde det möjligt att spontant byta mellan kassettband, LP- eller CD-skivor efter humör. Han diskuterade sina kreativa processer, sin innehållsrika relation till musik och, ärligt talat, allt annat som Ralph, en av världens största underhållare, kände för att prata om.

Den här skivan som vi spelar nu är ett trevligt sätt att mjukstarta dagen. Vad är det?
Det här är Billie Holiday. En så vacker röst. [Ralph börjar komma igång med den nya bild som han har börjat med. Han byter till en kassettversion av Bob Dylans Basement Tapes, en aning mer kaotisk och på något sätt ett mer passande soundtrack till de färgstänk som börjar ta form på papperet. ]

Lyssnar du på musik när du arbetar? Du kanske kan plocka fram några favoriter?
Jag gillar [Marcel] Duchamp väldigt mycket. Han var lekfull och okynnig – du skulle verkligen kunna dra en rät linje från hans verk till gonzo.

Hur är det med skivan som du gjorde själv? Har du en kopia av den någonstans?
[Han hittar en röd sjutummare med två låtar som han skrev om Leonardo da Vinci, en av hans mest långvariga inspirationskällor.] Titeln på den här kommer från ett Sigmund Freud-citat om da Vinci: The Man Who Woke Up in the Dark. Det citatet inspirerande också min bok, I, Leonardo, en bok skriven i första person om da Vinci som jag både skrev och illustrerade. Du vet, Hunter sa till mig, ”Ralph! Skriv inte. Du kommer att skämma ut din familj.”

[Ralph byter skiva och för ett par magiska ögonblick är han någon annanstans, sjungande till den musik som han skapade för nästan fyra decennier sen.]

Mixing colours … the parts create the whole
Mixing colours … don’t you need some magic in your soul?

Vid det här laget har du skapat konst i en eller annan form i flera decennier. Kommer du fortfarande regelbundet till din ateljé?
När lusten tar mig hit, ja. Ibland oroar jag mig för att jag bara är som en förorening med all det här nya arbetet som jag skapar. Jag ville förändra världen med min konst, men gjorde jag det? Om jag lyckades, titta på hur den ser ut nu, den blev sämre!

Vill du dela med dig av några av dina senaste projekt med oss?
Jag gillar den här [han plockar fram ett abstrakt verk]. Jag hällde smutsigt vatten på det, vilket gav det en underbar effekt, även om vattnet behövde vara riktigt smutsigt och sätta sig under lång tid. Jag skulle inte kunna måla det. Med det här verket [han går över till en serietidningsaktig men nattsvart avbildning av folk klädda som Disney-karaktärer som skrämmer barn] har jag alltid undrat över människorna i det, de som bär kostymerna. De verkar så ondskefulla. Gillar barn verkligen det här?

Vet du vem det här är? [Han pekar upp mot ett svartvitt foto av en naken man med ryggen mot kameran.]

Nej, vem är det?
Det är Louis Armstrong! Jag tog den i Zaire. [På den legendariska resan blev Ralph och Hunter skickade till Zaire i Afrika för att bevaka boxningsmatchen mellan Muhammad Ali och George Foreman. De kom dock aldrig till matchen eftersom Hunter sålde biljetterna för marijuana, och Ralph tvingades att illustrera matchen via hotellbarens tv. Exakt hur en naken Louis Armstrong passar in i allt detta blev aldrig helt tydligt.]

Det låter som dina kreativa dagar skiljer sig lite grann från tiden som tillbringades med att springa runt mellan hotell i Zaire?
Åh ja, självklart. Det måste de göra. Jag skulle inte kunna göra någon av de här böckerna igen [han gestikulerar mot en av kopiorna av sin bok I, Leonardo]. Jag ritade faktiskt omslaget i det här huset. Sen flyttade vi ateljén till där Sadie, min dotter, bor idag och sen, slutligen, till garaget där den är nu.

Du arbetar fortfarande med beställningsverk då och då, eller hur?
Ja, jag gjorde det. För The Who till exempel. Kommer du ihåg Brian Auger and The Trinity? Julie Driscoll? Jag gjorde en teckning av dem när de dansade på gatorna och det var nästan som en Hogarth-bild.

Det senaste du har gjort är kanske ett av de mest oväntade musiksamarbetena som du har varit involverad i. Vad tror du drev rapparna Travis Scott och Migos’ Quavo bakom Hungo Jack till ditt arbete?
Jag vet inte riktigt. Jag tror att det var allt det stökiga – alla som gillar något stökigt skulle dras till det. Kanske är det den där omstörtande motkulturen som det handlar om. Att de ville åt känslan av Fear and Loathing in Las Vegas – gonzogrejen, fladdermössen, kaktusarna och de raka linjerna.

Innan jag började med skivomslaget skulle Travis ringa oss klockan sju, och det slutade med att vi satt runt telefonen i köket och väntade och väntade och väntade! Vid den tidpunkten skrev jag faktiskt en dikt, den finns i min anteckningsbok.

Kan du läsa den för oss?

No long wait, dude on the run,
Sitting here wondering, having no fun.
Rap out a song, meaning to call you,
No number to do that, where the fuck are you?
Could be a winner, could be a lot,
Could be a hitter, Travis Scott.
Scott on the landscape, Scott in shit,
Scott said he’d ring me about a disc pic.
This is no rap, this is no dice,
This is a torture, worse than head lice.
Give me a signal, give me a sign,
Give me an eye-poke, give me more wine!

De borde ha tagit med den på skivan.

Ja, de borde ha rappat den, eller hur.

Många av de ord som används för att beskriva din konst associeras ofta med en viss typ av musik, som vild, surrealistisk och mörkt humoristisk. Har du någon gång stött på musik som du känner på något sätt speglar ditt visuella arbete?
Kompositören från Österrike-Ungern, György Ligeti, är en av dem som jag lyssnar på mycket. Jag älskar också Trumpet Voluntary, framförd av Willem Breuker och hans kollektief. Känner du till Breuker? Låten går så här [han åstadkommer det välbekanta ljudet av en trumpet med sin mun]. Men deras trumpetare, vars namn jag inte känner till, spelar den och spelar sedan så här på slutet [han åstadkommer en vild, frijazzig/avantgardistisk uppsättning av trumpetnoter]. Det är staccato, men sen förvandlas allt till nonsens – det hamnar lite överallt. Som färg gör, på sätt och vis.

Det här inlägget finns också tillgängligt på språken: en en-gb en-au fr de it es da nl no