Både Karen Kimmel och James Bond är riktiga kraftpaket. Kimmel är en multidisciplinär konstnär och konsult åt en rad stora varumärken. Bond grundade Undefeated, ett kultmärke inom streetwear. Tillsammans delar de en boning från mitten av förra århundradet i Los Felix med sina två barn och en imponerande samling samtida konst.

Karen, du arbetar med ett väldigt brett spann av olika medier. Hur skulle du beskriva det som du gör?
Karen: Folk känner sig trygga med kategorier eftersom det gör saker enklare att definiera. Men som konstnär gillar jag lekfullheten med olika forum. Jag gillar att vara öppen men börjar alltid med teckning. Det är där idéer skapas. Det visuella perspektivet har alltid varit mitt sätt att se på världen. Det är min mekanism för att lära mig saker.

Hur fördelar du tiden i ateljén?
Karen: Jag är överdrivet noggrann och precis och det hjälper mig på många sätt. Men det kan också fungera avskräckande ibland. Jag har en tendens att börja med att organisera mina tankar i ateljén och först därefter börja rita. Sen börjar jag klippa eller flytta former och sätter därefter ihop idéer eller koncept.

I åratal har du tagit fram upplevelser som du kallar för ”sociala skulpturer”. Varför är det så viktigt för dig att jobba ihop med en större gemenskap?
Karen: Sociala skulpturer var väldigt udda när jag började arbeta med dem. Jag brukade skapa en scen och ett kontrollerat system som människor sedan gav liv. Det är förresten ungefär vad storföretag vill åstadkomma idag. Det vill skapa en scen. De vill skapa en upplevelse, och sen vill de att deras kunder ska ge den liv. Det är väldigt konstigt att min kreativa verksamhet gav mig förmågan att arbeta i ett företagssammanhang. Konsten behöver tjäna samhället – det är en del av min plikt. Vår samhällsgemenskap är i desperat behov av energi, kreativt tänkande och ett alternativt sätt att hantera det som händer. Och konstnärer kan fungera som ambassadörer för den typen av idéer.

Ni är båda väldigt duktiga ”varumärkesbyggare”. Undefeated firade just sitt femtonårsjubileum.
Hur förklarar du att det överlevt så länge, James?
James: Om du är äkta och står för något så blir det tidlöst. Undefeated innebär en massa saker för olika människor. För vissa som kliver upp om mornarna betyder det ännu en dag med fötterna på jorden. För folk som har lyckats överträffa sina förväntningar i livet är varje dag som grädden på moset. För de som kämpar med personliga eller fysiska problem är det något som de behöver för att komma igång. Det är inte bara ”jag vann idag”, det är ”jag levde ytterligare en dag, och kan andas ännu en dag”.

Hur har ditt arbete påverkats av att du bor i Los Angeles?
James: Undefeated är byggt på livsstilen i Kalifornien. LA är vilda västern. Det är fortfarande outforskat territorium. Om du kommer hit med en typisk östkustmentalitet kommer du att få vissa problem med att anpassa dig. 

Hur har föräldraskapet påverkat ert arbete?
Karen: Jag växer fortfarande upp. Att ha barn ändrar för evigt vem du är och sättet du tänker på. Moderskapet är en pågående process, och det finns ingen chans i världen att det inte skulle påverka min syn på världen eller mitt skapande. Jag känner mig ännu mer ansvarig gentemot min samhällsgemenskap och mina barn. De är mitt ansvar.

Vilken typ av musik spelar ni normalt sett i huset?
James: Det beror verkligen på. Det kan vara Pandora som spelar stationen D’Angelo eller Donald Fagen. Jag gillar gammal soul och R&B. Jag växte upp i Philadephia, så det typiska Philadephia-soundet är vi alla vana vid. Jag brukar försöka få in det i mixen. De senaste kvällarna har vi spelat Gil Scott-Herons radiostation eller Chet Baker, det viktiga har varit att det är lugnt och dämpat. Men normalt sett är det en fajt mellan vad ungarna lyssnar på och vad vi vill höra.

Karen: James och jag är ganska överens i vår musiksmak. Jag gillar old-school-hiphop, typ A Tribe Called Quest och De La Soul, men jag lyssnar också på vad mina döttrar spelar. Jag tror aldrig att jag skulle lyssna på Chance the Rapper själv! Det håller mig ung och gör att jag får reda på vad hon gillar. Det är något vi kan dela tillsammans.

Ni har Sonos inkopplat i alla rum. Hur brukar musiken förflytta sig genom huset enligt er?
Karen: Vi har normalt sett separata kupor av musik som spelas, speciellt när barnen gör sina läxor. Det är inte som i vår generation med bashögtalare och stora stereoanläggningar – numera är allt så förfinat med de här intima systemen. Alla kan ha sina privata stunder och sedan förenas som familj.

Ni flyttade hit 2001. Vad tänkte ni om hur utrymmena har designats om?
Karen: Vi ville skapa ett utrymme som verkligen gick att utnyttja. Vi ville inte ha några finrum som bara skulle användas för speciella tillfällen. Vi ville att det skulle var bekvämt, så att människor kunde samlas. Skolan är så intensiv för ungarna och jobbet kan ta mycket energi. Man vill komma hem och bara känna att: ”Wow, så skönt att vara här”. 

Hur ser en typisk kväll ut i ert hem?
James: Ett antal olika måltider för alla och sen varvar alla ner efter sin dag, eller skrattar och umgås i någons rum. Alla har ganska fullbokade kalendrar, till och med barnen, som har både idrottsaktiviteter och skola. Vi väljer ut en person att reta per kväll för att lätta upp stämningen. Sprida kärleken.

Idag finns så många olika sätt att uppleva ljud. Lyssnar ni på musik på ett annat sätt än vad ni brukade?
James: Jag brukade lyssna på en cd-växlare, men nu blir det för det mesta spellistor på Pandora eller Spotify. Det gör att man slipper gissa och då och då börjar du digga en artist som du inte kände till. Vi använder också MixCloud och brukar sätta på stonerrock, ökenrock eller doom metal. Det smälter in i bakgrunden för mig, men det brukar störa ungarna ibland.

Idag är det lyxigaste med teknik att det blir en del av bakgrunden. Båda era barn vet hur man använder Sonos, anpassar inställningarna och lyssnar i sina rum.
Karen: Ibland behöver jag be barnen om hjälp, vilket är lite kul. De är så teknikvana. De är uppväxta med teknik och det är så behagligt att se hur smidigt de integrerar den i sina liv.

Det här inlägget finns också tillgängligt på språken: en en-gb en-au fr de it es da nl no