Philip Glass om konsten att lyssna och komponera vid 80

Also available in: en en-gb fr de nl

Artikelförfattare : Piotr Orlov
Fotografi : Danny Clinch

 

Philip Glass öppnar porten till sitt brownstone-hus i East Village och leder in mig i hallen. Det är stökigt på ett mysigt, inbott sätt. Jag är tidig och uppmanas hänga av mig kappan och vänta en stund, medan han avslutar en tidigare syssla. Samtidigt som jag tar av mig de klädlager som har skyddat mig mot den ruggiga New York-eftermiddagen, tassar han in i ett annat rum. Det visar sig vara musikrummet, och där återgår han till att spela på sitt piano. Jag har stört Philip Glass – visserligen oavsiktligt – men känslan är ändå överväldigande. Han är trots allt en av vår tids viktigaste och mest inflytelserika amerikanska tonsättare, en mästare på modern klassisk musik med ”repetitiva strukturer” (han ogillar att tituleras ”minimalist”), och har mottagit ett oräkneligt antal priser och hedersutmärkelser.

 

Philip Glass' hylla noter oc en PLAY: 3.

 

Glass har bott i huset sedan 1984, och det är i det välförsedda musikrummet – där en flygel och en synt trängs med bokhyllor som sträcker sig från golv till tak, notblad, konst och diverse souvenirer från öst – som han komponerar sin musik. Faktum är att det var just här som han komponerade det mesta av ”Symphony No. 11” som hade premiär i Carnegie Hall den 31 januari i år – på Glass åttionde födelsedag. En lyckosam slump skulle man kunna tro – men det var det ju såklart inte.

”Det var uppgjort”, säger Glass och småler. Samma leende dyker upp lite då och då under hela vårt samtal. ”Mina medarbetare ordnade så att Carnegie Hall-premiären hamnade på min födelsedag”. Med spelad irritation demonstrerar han vad han sa den gången: ”Jaha, så ni tycker att jag ska jobba på min födelsedag – vilken press”. Men det var faktiskt så att han ett tag tyckte att det var lite pressande: ”Jag blev tvungen att skriva om de sista 11 sidorna av symfonin efter första repetitionen. Jag tyckte inte att slutet var tillräckligt definitivt”. Men han bedömer ändå att premiären, som framfördes av Bruckner Orchestra Linz, under ledning av chefsdirigenten Dennis Russell (Glass partner sedan länge), var ganska lyckad. Publiken gillade det och mottagandet kändes äkta. ”De kändes inte som att publiken applåderade bara för att jag fyllde 80, du vet som när folk hejar på gamlingar som löptränar i parken. Då hejas det inte för att de springer särskilt bra – utan för att de fortfarande kan springa.”

“Jag började arbeta i butiken när jag var tolv. Man kan säga att mitt första jobb i musikvärlden gick ut på att ge musikrekommendationer till våra kunder, och för att kunna göra det var jag tvungen att ha koll på alla skivor som vi sålde.”

En stund senare, när han tänker tillbaka på vad han kände när symfonin var klar, så svarar han: ”Att komponera en symfoni och att lyssna på den är inte alls samma sak”. Och just den dikotomin genomsyrar hela vårt samtal. För en väletablerad tonsättare som Glass är skapandet och lyssnandet två processer som är sammanflätade och fristående på en och samma gång. Frågan lyder – hur förhåller man sig egentligen till den här dikotomin vid skapandet av ett så massivt verk som ”Eleventh”?

 

Philip Glass' piano med en PLAY: 5.

 

Glass började studera vid Baltimores prestigefulla Peabody Music School för pojkar redan vid åtta års ålder, men är ändå säker på att det var i pappans skivbutik som han lärde sig lyssna på riktigt: ”Jag började arbeta i butiken när jag var tolv. Man kan säga att mitt första jobb i musikvärlden gick ut på att ge musikrekommendationer till våra kunder, och för att kunna göra det var jag tvungen att ha koll på alla skivor som vi sålde. Om en kund ville köpa Beethovens tredje symfoni, till exempel, så kunde det låta ungefär såhär: ’Föredrar du en snabb eller långsam tolkning? Föredrar du en långsam så skulle jag rekommendera Bruno Walters, men gillar du en snabb borde du lyssna på Toscanini. Om du vill ha amerikansk version så har vi Leonard Bernsteins’. Jag var tvungen att lyssna på musiken som ett proffs, som du kanske förstår.”

Som professionell lyssnare var Glass medveten om att audiofilerna hade klivit in på marknaden. ”Vi visste vilka skivor som lät bra, och vilka som inte gjorde det, men när vi skulle ge rekommendationer till musikfantasterna krävdes en annan typ av detaljkunskap. Vi kunde säga något i stil med ’vi fick precis in en ny skiva med marschmusik – du anar inte hur bra bleckblåsinstrumentet låter’. Det var så vi sålde musik.”

Glass utvecklades som student och kreatör, först på University of Chicago och New Yorks Julliard School of Music, därefter i Paris, där han studerade hos den berömda tonsättaren och pedagogen Nadia Boulanger. Sedan skrev han noter åt Ravi Shankar. 1967 återvände han till New York och grundade ’Philip Glass Ensemble’, för att kunna framföra sina egna kompositioner. ”Under den här tiden lyssnade jag knappt alls”, säger han.

Glass förmåga att direkt kunna översätta lästa noter till musik, och spela upp musiken i sitt huvud, gjorde att ha snabbt fick en förståelse för tonsättandet och dess former. ”Jag brukade låtsas att jag hängde med på föreläsningarna, men egentligen så satt jag samtidigt och studerade en Beethoven-kvartett”. Han säger att han kom ikapp och så småningom gick om sina lärare för att han ”kunde läsa snabbare”. Men han insåg också att det kunde vara problematiskt att visualisera ljud – att föreställa sig ljudet utan att faktiskt höra det. ”Hör vi det rätt? Skriver vi verkligen ner det vi vill höra?”. Han tycker att den största utmaningen med föreställd perfektion är att höra musiken i realtid: ”Det är väldigt svårt. Det slutar alltid med att du spelar stycket på pianot, och förutsatt att stycket är symfoniskt, så kommer återgivningen inte att bli helt sann. Förhållandet mellan linjär tid och notskrivande är ett evigt mysterium. Jag tror att alla tonsättare brottas med det här dilemmat någon gång i livet – du blir aldrig bättre – men du kanske lär dig några specialknep på vägen.”

 

Philip Glass har förmågan att höra noterna från sidan.

 

Han berättar hur teknikutvecklingen har förändrat hans värld. Det är intressant att höra Glass – som nyligen installerade ett Sonos-system i hela huset – prata om digitala verktyg som ”tillgångar” när han komponerar nya symfonier.

”När jag jobbade med Dennis inför Carnegie Hall-premiären, och vi skulle gå igenom några övergångar, så använde vi oss av hans inspelningar från repetitionerna, som han hade på en digital spelare. Jag såg till att ljudupptagningen hamnade i min Dropbox, fick fram den på min mobil, och på så sätt kunde vi lyssna ’tillsammans’, och kunde säga ’vi kanske ska korta ner den här delen’. Nuförtiden så lyssnar jag ofta på olika ljudupptagningar i mitt musikrum. Det är väldigt praktiskt.”

Åldrandet har påverkat hörseln, men också vad han vill lyssna på. ”Perceptionsförmågan blir sämre och sämre med åren rent biologiskt”, säger han. ”Jag är åttio – vad mer kommer att hända liksom?”

”Att lyssna är ett jobb för mig. Det är klart att det är kul att lyssna, men jag gör det aldrig för nöjes skull. Om jag lyssnar på Anoushka Shankars nya album, till exempel, så gör jag det för att jag är nyfiken på att höra om bandet är bra. Är de samspelta? Skulle Ravi ha varit nöjd? Om jag lyssnar på en symfoniorkester så vill jag höra dirigenten, jag vill höra hur de låter”. Och så dyker det där leendet upp igen. ”Jag har alltid en dold agenda när jag lyssnar.”

Glass älskar sitt Sonos-system, men inte bara för musikens skull. ”I mitt sovrum lyssnar jag på nyheterna – jag har sparat alla mina favoritsstationer så att de är enkla att komma åt. Men att lyssna bara för nöjes skull…” Hans röst försvinner iväg. ”Jag föredrar egentligen ställen som inte spelar musik. Har du tänkt på att New Yorks Kina-krogar aldrig spelar musik?”