Min hyllning till Internationella kvinnodagen

När dagens teknikbransch upplevs som gårdagens musikbransch finns det bara en rimlig slutsats att dra: Verklig förändring kräver hårt arbete.

 

Jag kommer aldrig att glömma kvällen när jag beslutade mig för att lämna musikbranschen. Under större delen av 90-talet spelade jag i band. Sjöng, spelade bas och turnerade över hela landet. Jag ansvarade också för affärssidan, där jag såg till att vi fick betalt och fixade till och med skivkontrakt åt oss.

1999 hade jag tappat räkningen på alla ställen vi spelat på och på alla stöddiga ljudkillar som under soundcheck känt sig manade att mansplaina hur min förstärkare funkade. Och jag var trött. Trött på nedlåtande samtal. Trött på att bråka om pengar som jag förtjänat. Trött på att försöka göra mig hörd varenda gång jag stod på scen (tack igen, ljudkillen), såväl som när jag lämnat den.

Till slut nådde jag gränsen i någon gudsförgäten håla i Florida. Efter spelningen gjorde jag upp med arrangören, precis som alltid. Vi hade spelat för fullt hus, vilket jag visste eftersom jag räknat antalet huvuden under föreställningen. Jag kom fram till rätt summa, men framför mig saknades det ändå pengar. Massa pengar. När jag påpekade ”misstaget” placerade han handen på mitt ryggslut och sa: ”Gumman, låt mig förklara hur det här funkar …”

Rasande hörde jag inte ett ord efter det. Bara rösten i mitt eget huvud som sa: ”Du är för jävla smart för det här.”

Ansikte mot ansikte med musikbranschen.

Det var inte lätt att vara kvinna i musikbranschen på den tiden – antagligen för det var så ovanligt. De som redan lyckats betydde mycket: PJ Harvey, Carrie Brownstein, Bettina Richards, Kim Deal och Kim Gordon. Men alltför få hade långsiktig framgång och ibland verkade det som att det enda säkra sättet var att gifta sig med en i bandet. Och även den som gifte sig behövde hitta ett sätt att hantera sin make Thurstons mediala utfall rörande hustruns ”humörsvängningar”. Allt kring musikvärlden var mansdominerat. Under hela den här tidsperioden kan jag bara dra mig till minnes en enda kvinna på affärssidan: en publicist.

Nu, nästan 20 år senare, är det fortfarande vanligt att kvinnor delar samma upplevelser. Alltför vanligt. Inte för att förminska de viktiga steg framåt som nyligen tagits, men branschen utgörs fortfarande av ungefär 80 % män. Titta bara på Grammy Awards: Under de senaste fem åren har 90 % av de nominerade varit män. Det speglar inte mångfalden under ”Nyligen spelade”-fliken hos mig.

Olika områden, samma problem.

Det var den första IT-bubblan som snärjde mig i näringslivet. När teknikbranschen började ta fart och magasinet Fast Company lanserades var det första gången jag hörde talas om att kreativitet värderades i affärsvärlden. Innan mitten av 90-talet var kreativitet något som hörde hemma på reklambyråer. Men när en ny kultur gjorde sitt intåg förändrades också hur folk såg sitt eget arbete på ett radikalt sätt. Vi behövde inte längre sätta på oss kostym och låtsas vara någon annan. Plötsligt kunde vi vara oss själva.

Men trots att cheferna bytte ut kavajerna mot hoodies lyckades vi av någon anledning inte skaka av oss det gamla falloscentristiska sättet att göra affärer. På vissa sätt har teknikbranschen blivit som musikbranschen. Programmerare och höjdare på vd-nivå kallar sig själva ”rockstjärnor”. Men trots teknikbranschens progressiva fernissa saknas innovation när det gäller jämställdhet och trakasserier.

Varje vecka kan vi ta del av ytterligare en rubrik som blottlägger en skärva av den dolda grabbkulturen i Silicon Valley: ”Teknikbranschens problem med könsdiskriminering”; ”Sexism i Silicon Valley håller tillbaka kvinnliga investerare”; ”Dålig kultur i Silicon Valley börjar med riskkapitalisterna”.

Avslöjandena i teknikbranschen har redan lett till att företag har ändrat riktlinjer och att mäktiga personer förlorat sina jobb. Det är frestande att se straffen som rättvisa, men ett verkligt systemskifte kommer att ta tid och kräva en väldig massa ansträngningar.

En verklighet bortom Silicon Valley. Vem kunde gissa det?

När jag lämnade musikbranschen trodde jag samtidigt att jag lämnade all skit bakom mig – chauvinism, misogyna föreställningar, trakasserier. Och det har jag. Men när jag skummar igenom rubrikerna och lyssnar på andra kvinnor står det klart för mig att teknikbranschen har en lång bit kvar. Alla branscher har förstås sina egna varianter av bakåtsträvande och progressiva krafter. Jag råkar bara ha tur som tillhör den senare.

Sonos är inget stereotypt teknikbolag, och en av de viktigaste anledningarna till detta tror jag är att grundarna fattade det medvetna beslutet att starta företaget utanför Silicon Valley – och stanna där. Kulturen på Sonos har spridit sig ner från toppen, och våra chefer jobbar hårt för att verkligen stödja kvinnor.

Därmed inte sagt att Sonos skulle vara någon utopi för jämställdhet mellan könen. Vi lever i samma värld som alla andra. Men våra chefer låter inte vardagslunken stå i vägen för de här frågorna utan agerar på dem. Som när vi skapade ett Boom Boom Room vid Consumer Electrics Show (CES), för att göra teknik- och musikbranschen (som vi har varsin fot i) mer jämställda.

#PressforProgress.

Vårt företag hyllar Internationella kvinnodagen, som hedrar kvinnors alla kulturella, ekonomiska, teknologiska, politiska och sociala bidrag till världen. Förutom Sonos övergripande insatser, som vi lanserade i samband med initiativet Listen Better, skapar vi nya ytor för att föra viktiga samtal och öka gemenskapen mellan kvinnor.

I vår stora New York-butik förenar vi våra krafter med ARTICLE 19, som står bakom initiativet #SpeakingUp. Under en kväll samtalar vi om hur man bäst bekämpar nättrollen, som så ofta riktar in sig mot kvinnor som kämpar för jämställdhet. Tillsammans med shesaid.so håller vi ett panelsamtal i London för att hylla kvinnor i musikbranschen och föra samman dem med hjälp av mentorskap. I Benelux arrangerar vi ett konferenssamtal om jämlikhet och mångfald inom musiken och arbetet med att nå lika representation mellan könen på de nederländska musikfestivalerna fram tills 2022. Håll utkik efter detta i ett nytt avsnitt av podden Sonos Deep Dive.

Och om du verkligen känner för att slå till mot patriarkatet bör du kolla in spellistan International Women’s Day 2018, som skapats av kvinnor på Sonos och lyfter fram några av världens främsta kvinnliga artister och producenter.

Innovation för framtiden.

Med #MeToo-rörelsen känns det som att vi står på tröskeln till verklig förändring. Alla vill tro att saker inte kommer förbli som de varit. Och visst, en del horribla uttryck för sexuella trakasserier kanske kommer att försvinna som en följd av detta, men vi behöver en mer grundläggande förändring än så. Förebilder med större mångfald. Fler kvinnliga ledare. Fler bra killar som deltar i fajten. Ökad transparens. Mer praktiska verktyg för att åstadkomma förändring.

Det är enkelt att bli rasande över de oanständiga rubrikerna, och det känns bra att demonstrera. För all del, fortsätt med det. Men verklig förändring kräver hårt arbete. Så låt oss åstadkomma den tillsammans och göra den bestående.

I solidaritet,

Joy Howard
Chief Marketing Officer (CMO)

Det här inlägget finns också tillgängligt på språken: en en-gb en-au fr de it es da nl no